A couple of months ago when I was on my way to beautiful Sigtuna (the oldest city in the kingdom of Sweden, founded in 980), excited about having a session about those Agile principles all of us follow (right?), the bus passed a nice little yellow house with a nice little garden. I froze. Right there, staring at me was at least three small garden Gnomes.
I don't like garden Gnomes. They scare me.
There was probably more of them, I was too horrified to remember. Those lifeless gnome eyes really freaked me out. But were they really lifeless? What if each of those little garden gnomes once upon a time were full of life and actually had productive days, filled with joy and laughter? What if they once were software developers? When passing by all of this, I shivered and silently said "Oh, my God...". I think the old lady with the little beige hat in front of me heard that. Did I see her nod, confirming that my assumptions were correct?
When the bus arrived to the conference centre in lovely Sigtuna I quickly shook it all off, and spent about two hours having interesting conversations and valuable sharing of agile ideas. Shortly after I had forgotten all about garden Software Developer Gnomes.
---
The Summer! The Holiday! The time for resting the Mind and feeling ashamed of the chubby and lack-of-sun-exposed Body. During my daily holiday workout, i.e. Power Walking through the country side and passing by cows, sheep, horses and very few neighbors in sweet Värmland (where the people talk with that funny and lovable Swedish accent, you know), I walked by a little yellow house. My mind in workout mode and my ears filled with the latest Nas Album (damn good album, by the way), I saw something at the corner of my eye. A Gnome. It was just standing there in the garden. Staring at me. It freaked me out.
It all came back to me, the lifeless eyes, the little garden with the yellow house, the software developers. What really happened to them? I think we have the right to know. Right? This time I looked back at the Gnome, probably with "why???" written all over my face. Maybe I've had too much of that country side fresh air (and perhaps too much of the boxed dinner wine the night before), but I thought I heard the Gnome actually talking to me. Saying: - It's My Job.
Aha, that one (and a couple of variations of it) I've heard before. I could now in fast forward mode easily imagine the Transformation from the It's My Job Developer to a staring Gnome in a little garden by a little yellow house.
I kept on Power Walking passing by the house, with loud Rap music in my ears. Maybe this is what we need to do, Power Walking our software developer careers? Keep moving, learning new things. Not necessarily listening to Rap music. Not necessarily being the passionate guy that develops Open Source software during holidays and weekends. Well, Passion probably is required for this kind of job, don't you think? What about that night time/weekend coding? Don't choose it before your family. But do Power Walk with Passion.
Sounds stressful? Come on, it's walking! You set your on pace, as long as it is a challenge. It's not like running the Marathon. I think stopping, however, should cause you panic. It actually should freak you out. The Gnome Transformation might be quicker than we expect.
Learn and expose yourself to knowledge the Power Walk style and start today. There already are too many of those little creepy garden Gnomes out there. Please don't turn into one.
Utvecklaren som blev en trädgårdstomte
För några månader sedan, när jag satt på bussen på väg till Sigtuna (Sveriges första stad), hände något märkligt. Jag satt där på min plats och repeterade presentationen om agila metoder som jag skulle ha på en kursgård i närheten. Bussen åkte sakta förbi ett fint litet gult hus, med en fin liten tomt. Jag hoppade till. På gräsmattan stod (minst!) tre trädgårdstomtar utplacerade. De stod där och stirrade.
Jag gillar inte trädgårdstomtar.
De där livlösa figurerna gjorde mig faktiskt rädd. Djävligt rädd.
Bussen åkte vidare och jag pustade ut. Tänk om de där små figurerna inte är så livlösa som man kanske tror? Tänk om de en gång hade helt vanliga liv: vaknade, jobbade, hämtade på dagis? Kanske var de alla systemutvecklare, någon gång för länge, länge sedan?
"Shit asså, tänk om det stämmer..." sade jag för mig själv där på bussen. Jag tror att damen med den lilla fyrkantiga hatten framför mig hörde, för det såg ut som att hon nickade åt mig. Som att hon ville visa att jag var på rätt spår.
Framme vid konferenscentret skakade jag av mig bilderna av de små tomtarna och spenderade de två följande timmarna med att dela erfarenheter med deltagarna på kursen. Efteråt hade jag glömt bort allt om små trädgårdstomtar som kanske en gång i tiden varit systemutvecklare.
---
Sommartider! Semestertider! Yes! Äntligen tid för återhämtning, vila och tillfällen att skämmas för sin bleka och otränade kropp.
Det fina vädret och den friska lantluften har faktiskt gett mig inspiration att komma i form igen. Vid ett av mina dagliga träningspass, då jag "power"-promenerade förbi ett stort gäng kossor, några får och nästan inga grannar här i härliga Värmland, såg jag något bekant i ögonvrån. Jag ryckte till och slet av misstag av mig hörlurarna. Alldeles nyss var öronen fyllda med Nas senaste (bra skiva, förresten). Men nu: tystnad. Jag hörde bara min egen puls.
Där, vid ett litet hus, i en liten trädgård, fanns en trädgårdstomte. Den stirrade. Djävlar vad rädd jag blev.
Allt kom tillbaka: det gula huset i Sigtuna (Sveriges första stad), de livlösa ögonen. Systemutvecklarna. Men den här gången tittade jag tillbaka och jag måste ha sett ut som ett stort frågetecken. Jag har kanske fått lite för mycket av den där friska luften på landet (kanske också något glas för mycket av middags-lådvinet kvällen innan), för trädgårdstomten pratade ju!
" - Jag gör bara mitt jobb.", sade den.
Aha, det där lät bekant. Nu trillade polletten ned och jag kunde lätt se förvandlingen framför mig, från "jag gör bara mitt jobb"-utvecklaren till en stirrande trädgårdstomte på en liten gräsplätt vid ett litet hus. Jag plockade upp hörlurarna och fortsatte träningspasset.
Det kanske är så man borde göra: Power Walk:a sig fram genom jobbet? Alltid röra sig framåt, lära sig nya grejer. Kanske inte nödvändigtvis med högljudd Rap-musik i öronen. Man kanske inte heller behöver vara den där extremt passionerade typen som hackar ihop ett Open Source-verktyg på kvällar och helger. Men jag tror att passion behövs för att hålla på med programmering. PWwP - Power Walk with Passion.
Låter det stressigt? Äh, kom igen nu. Det är inte Stockholm marathon vi snackar om. Välj ditt eget tempo, så länge det är en utmaning. Stressad borde man kanske bli om man stannar, förvandlingen går fortare än man tror.
Det finns redan för många av de där små läskiga trädgårdstomtarna där ute. Bli inte en av dem, för det är inte bara ett jobb.
No comments:
Post a Comment