Några vanliga missförstånd om Scrum

Det verkar som att Scrum och andra lättrörliga (agile) arbetssätt provocerar många i vår IT-bransch. Vad beror det på? Kan det vara så att vi, som gillar att prata om sådant här, helt enkelt fokuserar på fel grejer? Jag tror att vi argumenterar för mycket och ofta ställer metod ett mot metod två: "så här dåligt fungerar det idag och så här fantastiskt blir det med Scrum!".

Jag tror att många slutar att lyssna när argumenten haglar och nyfikna frågor trycks ner av ännu mer agile-hagel. Det här bäddar för missuppfattningar.

Här är några vanliga missförstånd som jag ofta stöter på och förhoppningsvis lyckas jag med att reda ut dem.

I Scrum sysslar man inte med dokumentation
Den här nivån av detaljstyrning finns inte i processen. Dokumentation är ju uppgifter i att-göra-listan, oftast som en självklar del av en leverans och det är projektet som avgör vad som ska finnas dokumenterat.

Varifrån kommer den här uppfattningen? Jag tror att det kan vara just den där jämförelsen vi ofta gör mellan metod ett (till exempel RUP) och metod två, där man tar upp tung dokumentation som en dålig grej som inte behövs och är tråkig. Det kanske inte är så konstigt att tro att man inte jobbar med dokumentation i Scrum, när man lägger upp det så här.

Scrum är en hetsjakt mot projektledare
Varför kallas projektledaren för Scrum Master, var en av mina första frågor? När jag förstod att Scrummästaren inte är en projektledare, undrade jag då vem som styr och planerar projektet när man tagit bort rollen. Är projektledarens uppgifter onödiga?

Självklart inte! I Scrum har hela teamet leveransansvar. Laget planerar tillsammans, tidsuppskattar dagligen och varje individ tar själv uppgifter att göra: "jag tar den här pucken!". Scrummästaren är en del av laget och är i princip en person som ser till att alla arbetar enligt processen.

Man kanske kan säga att den traditionella projektledarrollens uppgifter finns både i ett team och hos beställaren (som brukar kallas produktägare i Scrum). Uppgifterna har alltså inte tagits bort, utan snarare fördelats om.

Scrum har hittats på av en dyr IT-konsult i kostym
Scrum är en variant av Lean, kan man kanske säga. Och Lean Production hittades på i Japan för mer än femtio år sedan! På Toyota har man sysslat med det här sättet att arbeta på i många år och vi som jobbar i IT-branschen ligger tyvärr hopplöst efter resten av världen. Här i Sverige: inom bank & finans, bilindustri och läkemedel är Lean ett välkänt begrepp. Men hur står det till bland dessa företags IT-avdelningar?

Vilka fler missförstånd tycker du finns?

Finns det roligare sätt att fixa buggar?

En situation: en användare har upptäckt ett fel på webbplatsen som ett företag byggt och förvaltar. Utvecklarna har fått några sura blickar från kompisarna på marknadsavdelningen, som i sin senaste kampanj berättat om hur bra webbplatsen är. Nu är det bråttom att fixa buggen!

Var och hur ska man börja sitt buggfixande?

Man brukar oftast börja med att försöka återskapa felet genom att surfa till webbplatsen, logga in och klicka sig fram på samma sätt som användaren gjort. Till hjälp kan man köra webbplatsen i "felsöknings-läge", då man på skärmen kan se information som skickas fram och tillbaka i koden. Eventuellt hittar man något som kan vara fel och gör en uppdatering, surfar till webbplatsen, loggar in och klickar sig fram igen för att se om problemet är löst. Om det fortfarande är fel gör man samma sak igen. Det är jobbigt, tar tid, osäkert och ganska trist, faktiskt.

Det finns enklare sätt att arbeta på än det helt manuella och här kommer ett förslag.

Vad finns det egentligen för krav på webbplatsen? När man vet hur produkten ska fungera, kan man ganska enkelt göra om kraven till så kallade automatiserade enhetstester. Låt dig inte luras av ordet "test"! Det är faktiskt krav i form av kod man skriver. Så, börja med att skriva ett testfall som provocerar fram felet - innan någon förändring i koden påbörjas. Man hittar ganska snabbt var det förväntade beteendet inte uppfylls, när man arbetar så här. Testfallet lyser rött och buggen är fixad när det lyser grönt! Jag har märkt att det är en bra grej att ha som stöd när jag självsäkert säger att det fungerar. När en utvecklare säger något i stil med "nu ska det vara klart" eller "det borde fungera nu" är det dags att bli orolig som beställare. Fråga efter de gröna lamporna!

Vore det inte bra om de där testfallen redan fanns där från början?

Ja, det vore bra! Och det är precis det som testdriven utveckling handlar om: att automatisera de förväntningar som finns på en viss funktionalitet, innan man börjar koda. Redan från dag ett har alla som arbetar med produkten möjlighet att köra enhetstester för att se att krav uppfylls. Ett arbete som är mycket snabbare än det manuella. När alla i utvecklarlaget kontrollerar kodens beteende och skriver nya enhetstester, minskar risken för buggar i produktionsmiljö. Jag hävdar att det rinner iväg många gånger fler timmar för att fixa buggar i efterhand än att göra det i utvecklingsfasen. Men kom ihåg, låt dig inte luras av ordet "test"! Jag tycker att man borde kalla det för kravdriven utveckling eller beteendedriven utveckling istället.

Behövs det inga tester då?

Jo, det gör det! Testdriven utveckling handlar ju inte om test. Enhetstester är byggda för att kontrollera små delar, inte en serie av händelser eller verksamhetsflöden. Man kan säga att testdriven utveckling belyser behovet av manuella tester. Tester som man för övrigt också bör göra löpande under utvecklingens gång. Men det har jag redan tjatat om i en annan artikel.

Automatisera krav, inte test

Jag tror att det idag finns en övertro på att automatisering av testning är något som är heltäckande och tillräckligt för att säkerställa kvaliteten på en produkt. Vi som utvecklar mjukvara går ofta i fällan och tror att automatiserade enhetstester är en garanti, att produkten är testad och klar när våra testfall lyser grönt. Automatiserat test blir ett slags ersättare till det kostsamma, tråkiga - och kanske till och med överflödiga - manuella testandet. Är kvalitet är för dyrt?

Varifrån kommer denna tro och detta synsätt på automatisering? Jag tror att det kan vara själva ordet test - testdriven utveckling, enhetstest, acceptanstest, automatiserade tester - som lurar oss. Men det vi skriver är ju egentligen inte testfall, utan krav. Automatiserade testfall borde kanske ses som krav i form av kod. Krav på mjukvarans beteende och inte ett test av mjukvaran.

Det kanske är dags att gå vidare från testdriven utveckling till krav- och beteendedriven utveckling. Men vad är egentligen skillnaden? Jag ser det som ett förhållningssätt för att ta fram mjukvara, där beteendedriven utveckling hjälper oss att utveckla bara det som krävs, låter design av mjukvaran växa fram steg för steg och där man i projektet synliggör behovet av testare i team. Jag tycker att begreppet utvecklare också borde omfatta testare.

En programmerare kan vara bra på att skriva automatiserade testfall och att skriva kod - och i regel är programmeraren en dålig testare, när det handlar om att testa den egna koden. Riktigt usel, faktiskt. Jag som programmerare vet ju hur jag tänkt att lösningen ska fungera och det är mycket svårt att ta steget från den smala vägen man redan vet fungerar. En annan person som inte alls vet hur min kod uppfyller kraven, väljer andra vägar till att säkerställa mjukvarans kvalitet. Har vi verkligen råd att inte ha manuella tester?



Läs mer om Behaviour Driven Development.

Kunskapsföretag utan tid?

Vi IT-konsulter befinner oss ofta i uppdrag hos kund eller i projekt som innebär heltid, alltså ungefär fyrtio timmar per vecka. För många av oss finns det sällan utrymme till mer än ett tillfälle i månaden för att vara med på möten eller kompetensträffar som inte är direkt relaterat till det pågående uppdraget. En vanlig konstruktion i vår bransch är att ge konsulter ungefär fem dagar per år att till exempel gå en kurs eller delta i en konferens. Vanligt är att dessa fem dagar används vid ett tillfälle. Räcker en vecka per år och person för att ett kunskapsföretag ska utvecklas och vara konkurrenskraftigt?

För mig räcker det inte. Jag spenderar mångdubbelt mer tid än dessa fem dagar, till inhämtning av kunskap och testande av diverse tekniker och det hinner jag bara göra på kvällar och helger. Men i projekten då, där lär man ju sig av misstag och gör nya upptäckter under resans gång. Visst gör man det, men ska verkligen kunden betala för din utbildning? Ofta är det också försent när man väl har kunskapen som behövs, då produkten redan är i drift (med diverse ”tillfälliga nödlösningar” i den utvecklade koden).

De kvällar och helger jag ägnar åt att prova nya utvecklingstekniker, läsa böcker med Agile i titeln och google:a efter lösningar till kända och okända problem, betalas av mig i form av tid och med arbetsrelaterade frågeställningar i huvudet lagom till sovdags. Att företaget uppgraderats med ny kunskap syns inte i tidredovisningen för interna kostnader, men en sömnig IT-konsult gör misstag som materialiseras i form av buggar i koden.

Det tycks vara så att kunskap och utbildning till personal har ganska låg prioritet bland IT-företag och alltid lägre prioritet än de fakturerbara projekten. För mig är detta konstigt, eftersom kunskap oftast är det enda ett konsultbolag har att erbjuda sina kunder. Kunskap i vår bransch blir snabbt omodern och ny teknik innebär ofta enklare vägar till resultat och affärsvärde. Om man har ägnat tid åt att testa och undersöka den nya tekniken, det vill säga.

Jag tror att utbildning behöver finnas inbyggt i verksamheten. Det behövs spelrum på arbetstid och det behöver vara en naturlig del av det dagliga arbetet. Det behöver finnas timmar varje vecka öronmärkta för vidareutbildning med krav på individen att redovisa resultat - allt från en kort sammanfattning av en bok, till en prototyp av en möjlig framtida produkt. Modellen innebär att det blir färre timmar att fakturera, men den kunskap man tar in kan användas i projekten på en gång. Och hur många prototyper och nyskapande idéer ser dagens ljus om tid inte finns till detta? Google - som ju levererar nya produkter och lösningar på löpande band – har sådana modeller inbyggt i sin verksamhet. Idag är de ett av världens mest framgångsrika företag med sitt välkända varumärke. Ett riktigt kunskapsföretag i 2000-talet. Vill inte vi också vara det?





Fotnot: kunskap och inspiration har inhämtats (på fritiden) från boken ”Spelrum på jobbet” av Tom DeMarco. Läs den!

Felfri = kvalitet?

Jag tror att begreppet felfri för de flesta i vår bransch betyder att en produkt har minimalt med så kallade buggar. Med bugg menar man till exempel ett datorprogram som kraschar eller att en viss funktion i programmet inte fungerar. De företag som säger sig fokusera på kvalitet har testavdelningar som ägnar sig åt felsökning och kontroll av programmerarnas leveranser, för att fånga upp och rätta fel. Bra!

När produkten anses vara klar för leverans så är det oftast en liten grej man glömt, eller helt enkelt inte brytt sig om. Nämligen att låta de som faktiskt ska använda produkten testa den innan man levererar. I de flesta fall har man ju redan identifierat sina målgrupper och ägnat tid åt att ta fram funktionalitet som i framtiden ska ge tillbaka affärsvärde - Return On Investment.

Men varför struntar man i att testa om folk kan använda produkten eller inte? Ju mer jag tänker på det här blir det för mig bara mer och mer konstigt att användbarhetstester oftast inte finns med i framtagandet av IT-produkter.

Ett exempel:
tänk om tre av tio besökare på en e-handelssajt inte skulle klara av att ta sig igenom en kassa för att handla webbplatsens produkter. Majoriteten – sju av tio – klarar det galant, men hur mycket pengar förlorar e-handelsföretaget när tre av tio besökare, trettio av hundra, tre hundra av tusen besökare inte förmår göra ett avslut?

Trettio misslyckanden av hundra låter, i alla fall för mig, som allvarliga buggar. Som eventuellt upptäcks när man redan förlorat stora summor pengar. Föreställ dig vad en otestad applikation i till exempel medicin- eller kärnkraftsindustrin kan ställa till med. Skuld läggs ofta på människor - den mänskliga faktorn - när det troligtvis är så att fel finns i själva kommunikationen mellan människa och dator. Man gör det på tok för enkelt för sig när man pekar på att handhavande finns beskrivet i pärmar i något dammigt kontorsarkiv.

Varför är inte användbarhet en självklar del av kvalitetsbegreppet?

Jag tror att det finns en allmän uppfattning, både hos beställare och bland producenter, att de som programmerar bör veta vad som är användarvänligt, användbart och tillgängligt. Därför är det inte något som man ska behöva betala för, eller spendera dyrbar tid på. Konstigt nog gäller det inte för de direkt funktionella testerna - man litar alltså inte på att programmerare kan programmera.

Jag vill mycket gärna se denna skepsis för min och mina kollegors kunskaper även för användbarhet i applikationer. Kan man i förväg veta hur den där användaren kommer att bete sig i interaktionen med vårt fina gränssnitt och vår snyggt skrivna kod? Troligtvis inte. Jag tror att man med erfarenhet lär sig mer och mer om hur vi människor agerar framför datorn, men fakta får vi enbart genom att låta olika människor kontinuerligt testa det vi producerar.

Vi som gillar att arbeta med lättrörliga metoder i projekt (agile) har en jättechans att göra något riktigt bra. Vi behöver först vidga begreppet utvecklare, till att i våra Team omfatta alla som deltar i att utveckla en produkt: programmerare, testare, skribenter och så vidare.

I varje delmoment (iteration, Sprint) i projektet genomför vi regelbundet användbarhetstester på det som vi hittills byggt. Det är en missuppfattning att det måste finnas en helhet som användaren ska testa. Det går alldeles utmärkt att låta folk testa till exempel en sökfunktion på en ännu inte helt färdig webbplats. Frågan är, har vi tänkt rätt och vad kan vi göra bättre? Inte om personen framför datorn är tillräckligt smart för att klara av att genomföra ett köp på en webbplats. Don't make me think! - är en bra utgångspunkt att ha när man bygger gränssnitt, tycker jag.

Användbarhetstester är besvärliga för oss producenter. Det finns en hel del personligt engagemang, förutfattade meningar och prestige som står på spel. Det är dags att slänga bort det där nu. Användarvänlighet och användarnytta ger oss affärsvärde tillbaka och goda relationer med våra kunder.